It's back!

Hittade just en rätt rolig artikel som handlar om NHLlockoutröran
 

Hemlig inspelning från Hockeyligans möten

Som första och enda mediaaktör, tack vare autentiska påhittade hemliga ljudinspelningar, kan Webben 7 nu avslöja hur det gått till på Hockeyligans möten i höst. 
Och det förklarar allt!


Det är torsdag 23 augusti 2012, och Hockeyligans tolv klubbar har samlats till möte i en underjordisk bunker i Flen. Jörgen Lindgren, Hockeyligans vd, tar till orda. 
 
Jörgen: ”Hejsan hejsan. Det ser ut att bli en massa NHL-proffs lediga på marknaden. Vad ska vi göra åt det?” 
Modo, Timrå, Brynäs och Frölunda: ”Vad menar du? Ett större och bättre spelarutbud på marknaden borde väl bara innebära möjligheter.” 
Modo och Frölunda: ”Och det vore väl trevligt som omväxling om Sveriges bästa spelare spelade i Sverige?” 
Brynäs: ”Ja, för bra spelare är ju bättre än dåliga spelare.” 
Timrå: ”Va? Men vi har ju tänkt precis tvärtom när vi byggde vårt lag!” 
Alla andra: ”Vi vet, Timrå, vi vet.” 
Jörgen: ”Åter till ordningen! Ni vill alltså tillåta NHL-spelare?” 
Modo, Timrå, Brynäs och Frölunda: Ja, det kan man väl inte förbjuda? Om man vill och har råd kan man förstärka laget. Så ser ju marknaden alltid ut.” 
De andra åtta klubbarna: ”Men ni har ju fostrat jätteduktiga spelare som är redo att spela gratis hos er! Det har inte vi gjort! Det är orättvist!” 
Modo: ”Vadå orättvist? Det är väl inte mer orättvist än att Frölunda har större publikunderlag än Rögle, att Växjö får 18 miljoner i kommunalt bidrag, att LHC värvar stjärnor för KHL-miljoner, att Färjestads toppspelare alltid är för dåliga för att dra till NHL och att alla elitserielag får 23,5 miljoner mer i tv-pengar än lagen de möter i kvalserien?
Om det är NÅGOT som ska löna sig för en klubb så borde det väl vara att fostra världsspelare som gör reklam för svensk hockey både i landslaget och Nordamerika? Mer rättvis än så blir inte sporten.”
Frölunda, Timrå och Brynäs: ”Word.” 
Färjestad: ”Asså jag fattar inte! Hur kan nåt vara rättvist om det inte gynnar Färjestad?” 
Karlskoga: ”Nä, det låter ju jättekonstigt!” 
Jörgen: ”Vafan gör Karlskoga här?” 
Karlskoga: ”Ingen aning.” 
Jörgen: ”Åter till ordningen! Modo vill alltså att varje klubb själv ska få ta ansvar för hur de värvar? "
Modo: ”Självklart. Allt annat vore ju en illegal kartellbildning.” 
Jörgen: ”Använd inte så svåra ord! Ska vi förbjuda de klubbar som gett oss världsspelare att låta dem spela?” 
Modo, Timrå, Brynäs och Frölunda: ”Så kan man väl inte göra!” 
De andra åtta klubbarna: ”Men det gör vi ändå!” 
Jörgen: ”Bra, då är alla överens!” 
Modo: ”Det är vi ju inte alls!” 
Linköping: ”Nähä? Ska vi rösta om det också?” 
De åtta klubbarna: ”Då röstar vi för att vi är överens allihop!” 
Modo: ”Dumma, dumma er.” 
Jörgen: ”Dags för ett enhälligt pressmeddelande! Vi formulerar det som att fjolårets regler kring korttidskontrakt ska gälla även i år. Sådär, nu är det skickat!” 
Modo: ”Då kan vi alltså ta in Steen för att ersätta Påhlsson? För i fjol fick man ju ersätta skadade spelare med korttidsvärvningar.” 
Jörgen: ”Vafasen?” 
Modo: ”Ja, vi ersatte ju Svartvadet med Hannula och LHC ersatte Holmqvist med Jocke Eriksson.” 
Jörgen: ”Jamen då säger vi att man inte får ta in folk tillfälligt som redan har kontrakt!” 
Modo: ”Men vi fick ju ta in Eric Moe, Karl-Johan Lundström och Dennis Bozic som hade kontrakt allihop.” 
Jörgen: ”Jamen då säger vi att man inte får ta in folk tillfälligt som redan har NHL-kontrakt!” 
Modo: ”Men det var ju inte alls vad du skrev nyss!” 
Jörgen: ”Talk to the hand.” 
 
Veckorna går. På fredag 21 september hålls nästa möte mellan de tolv klubbarna, per telefon denna gång (även om Jörgen Lindgren sitter kvar i en bunker i Flen): 
 
Jörgen: ”Hejsan hejsan. Nu har det där konkursverket kallat vårt förra beslut för två krångliga ord som jag inte kommer ihåg.”
Linköping: ”Vad är det som händer egentligen? Vi var ju överens!” 
Modo: ”Nä, det var vi för fan inte alls!” 
Linköping: ”Ska vi rösta igen om hur överens vi var?” 
Jörgen: ”Åter till ordningen! Beslutet innebär tydligen att vi inte får straffa klubbar som tar in NHL-proffs. Vad ska vi göra åt det?” 
HV: ”Jag tycker vi överklagar beslutet!” 
Jörgen: ”Med vilken motivering?” 
HV: ”Vi skriver att Konkurrensverket har missförstått, och att vi aldrig tänkt hindra eller straffa klubbar som värvar från NHL. Om vi lovar det så är det här ingen kartell längre!” 
Modo: ”Men grabbar, vad är poängen med att överklaga domen om det enda sättet att få den hävd är att låta alla klubbar värva spelare utan påföljd? Det är ju samma situation som nu, när beslutet gäller!” 
Färjestad: ”Det här handlar inte om vad man får och inte får göra, utan om lojalitet! Vi måste hålla ihop och värna om vår familj!” 
Modo: ”Sen när då? Du och flera toppklubbar gick ju bakom ryggen på oss häromåret och började skissa på en Europaliga utan oss! Är det att värna om Elitseriefamiljen?” 
Färjestad: ”Asså… jag pratar förstås om Familjen i Karlstad.” 
Modo: ”…jaha. Otippat.” 
Jörgen: ”Åter till ordningen! Vi ska alltså överklaga beslutet?” 
Linköping och HV: ”Ja, det gör vi! Då stoppar vi Modo och Frölunda ett tag till!” 
Modo: ”Nä, det gör ni inte alls. Beslutet är interimistiskt.” 
Jörgen: ”Sluta använda så svåra ord!” 
Modo: ”Det betyder att det gäller fram till dess att ett annat beslut har fattats. Vi får alltså ta in våra NHL-grabbar redan nu.” 
Linköping: ”Men det skulle ni aldrig göra! Vi är ju överens allihop!” 
Jörgen: ”Nämen va konstigt… la Modo på nu?”

And that's why I hate Sweden sometimes..

Är så sjukt leds på Sverige just nu. Beror mycket på att jag är mitt uppe i ett intensivt jobb- och lägenhetssökande. För visst är Sverige ett bra land, bättre än de flesta, men när det kommer till jobb och lägenheter, ja då är det inte så bra. Det är ju som det är, och det accepterar jag, men det hindrar mig inte från att tycka det är dåligt.


Vi börjar med lägenhetssökandet.
Jag har tänkt flytta till Umeå och har under de senaste två veckorna anmält mig intresserad på drygt 15 lägenheter, genom AB Bostaden i Umeå. Där gäller det att ha så lång registrerad tid hos dem som möjligt, för att få en så bra köplats som möjligt. Tack vare att jag anmälde mig på deras hemsida 2009, så har jag hyffsat lätt att få en bra plats i kön på lägenheter. På de lägenheter jag har sökt under de här veckorna så har jag fått en köplats mellan 3-6 och det är ju rätt bra, men det räcker sällan hela vägen fram! För inte ens om man är 3-4 så är sannolikheten att alla före en tackar nej. De har ju anmält sig av en orsak ändå..

Idag fick jag veta att jag hamnat etta i kön på en 4a på Ålidhem. Hyffsat när stan, billig för att vara en lägenhet på 90 kvadratmeter. Problemet är bara att jag engentligen inte tänkte efter före jag anmälde mig, kände att jag lika gärna kunde anmäla mig och sen börja fundera beroende på hur det gick. Jag har pratat igenom det med min mamma och mina systrar, för det är ändå en big deal när det är första lägenheten och de har väl fått mig att inse att man inte ska ta en lägenhet bara för att. Men jag känner "tänk om" (som jag så ofta gör). Liksom tänk om det här är enda lägenheten vi hamnar på första plats på? Men jag inser att jag och min framtida sambo (Jo, vi är bara två stycken som tänkt bo i en 4a.. Vi hade en liten dröm om en walk-in-closet) kanske inte riktigt har råd med den, för att vi inte vet när vi får jobb, speciellt eftersom elen inte ingår och det kan bli rätt dyra elräkningar på vintern, men sen måste man ju även tänka på allt annat, som internet osv.

Men vi letar vidare, för jag lever på hoppet om att vi en dag kommer hamna första plats i kön på vår drömlägenhet, eller en som åtminstone passar oss och är helt okej.


Vidare till arbetsdelen. Den som gör mig mest förbannad på detta land!
För att få ett bra jobb (här räknar jag bra jobb som ett med bra/hög lön, även om det kan vara väldigt individuellt vad ett bra jobb är) så behöver man högre utbildning och ofta några års arbetserfarenhet, vilket kanske inte är mer än rätt.. Sen är det väldigt många andra jobb, som kanske inte är lika bra betalda, som kräver att man har arbetslivserfarenhet och oftast inom det arbetsområde som man söker jobb, men HUR ska man få någon erfarenhet då?! När de även i de "enklare" jobben vill ha folk med erfarenhet. Samtidigt är det ju inte konstigt att de vill ha folk med erfarenhet, men jag hoppas ni förstår vad jag menar. I Sverige är det bara allmänt svårt att få jobb, men speciellt för oss unga. Känns ju nästan helt hopplöst att få jobb!

Jag har visserligen turen att ha arbetserfarenhet från mataffär, restaurang och bar. Det är bra, men det räcker tydligen inte.. Det känns som att allt är så svårt och går emot en, men det är ju så det är. The ugly truth.. Och man får helt enkelt bara acceptera det, det är ju samma för alla.

Men som i Norge till exempel. Där är det ju mycket lättare för unga att få jobb, för där är bland annat tidigare erfarenhet inte lika viktigt. Inte så konstigt att det bor så många unga svenskar där.

Nu kanske ni tänker "Varför utblidar du dig inte bara då?", men det är inte så lätt när man inte har en aning om vad man egentligen vill jobba med, när man inte vet om man vågar chansa på en utbildning för att man tänker att det kanske ändå inte komer finnas några jobb när jag är klar. Framförallt vill jag inte börja utbilda mig inom något jag inte är hyffsat säker på, för det känns surt att ta studielån och sen inse att "Fan, det här vill jag inte göra" för det känns sjukt onödigt att sen behöva betala tillbaka de pengarna..

Sen är jag även en stor "tänk-om-människa".. Jag tänker alltid "Men tänk om jag inte får en bättre lägenhet", "Men tänk om jag kanske inte får något jobb efter utbildningen", "Tänk om jag inte trivs" osv, ni förstår förhoppningsvis vad jag menar. Jag vet att jag kanske behöver ändra inställning lite, men det är svårt, för jag är en tänkare. Jag tänker mycket, för mycket, väldigt ofta. "Don't overthink it" är något som jag också får höra väldigt ofta. Saken är den att det ändå är viktigt att tänka på att det kanske inte alltid går så bra, saker kan hända, man kan bli sjuk och folk är dumma ibland, kanske bara inte i lika hög utsträckning som jag alltid gör.
Men om man är beredd på det värsta, eller inte har för höga förväntningar, blir man sällan besviken, och det stämmer väl ungefär in på det mesta i mitt liv. Kärlek, jobb, lägenhet och kompisar. Det kanske låter hemskt, men det är olika händelser som påverkar oss människor, hur vi blir, och det gäller självklart även mig.


Allt som allt, så är det ju såhär det ser ut, och det finns inget annat att göra än acceptera det, men jag hoppas bara ni förstår hur jag känner.

SM-final

Hade tänkt att skriva ett långt hockeyinlägg.. Igen.. Men det är ingen större idé, Brynäs tar SMguldet ikväll!

Visst hade det varit gött med ett norrländskt lag som vinnare, men jag vill faktiskt inte att Skellefteå ska vinna. Dels för att jag som Luleåsupporter ser Skellefteå som sörsta konkurrenten i Elitserien, men största anledningen är för att mina kompisar, som håller på SAIK, kommer vara så jävla dryga och malliga. Kommer inte att gå att ha ett samtal rörande hockey med dem.. Vad man än säger kommer svaret vara "Skit samma, vi vann Smguldet!"

Så, FORZA BRYNÄS!

Jag skulle utomlands, jag bytte efternamn och jag blev en av dem som aldrig kommit hem

Så, nu har jag äntligen fått byta efternamn, alltså lagligt, heter numera Ida Lisa Carolina Silfverbrand.

Men jag märker att en del frågor har uppstått kring mitt namnbyte.. Varför? Vars har jag tagit Silfverbrand ifrån osv. men mest förvirrande är nog att bloggen heter Silfwerbrands, med "w" och så hette jag även på facebook, tidigare, då jag först började fundera på att byta efternamn. Så här kommer alla svaren som kommer stilla alla nyfikna själar.

Så, varför bytte jag från Andersson till Silfverbrand?
Jag gjorde ett släktforskningsarbete i skolan förra våren och fick då reda på att min släkt, på mammas sida, har hetat Silfverbrand genom flera generationer, sen min förfader Jöns Eriksson blev adlad (jag är av adlig börd. Jag har blått blod och är lite fiinare och bättre än alla andra, haha ;) Silfwerbrand av drottning Kristina år 1650 (Ni ser, it goes waaay back in time.)

Jag ver leds på att ha ett av sveriges vanligaste efternamn, det finns 253760 personer i Sverige som heter Andersson. Lisa Andersson är ju också rätt vanligt. Men den största anledningen till bytet är för att jag tycker Silfverbrand är sjukt fint och att det är ett gamalt släktnamn som jag vill ska få stanna kvar i vår släkt. Och skulle jag gifta mig någon gång så skulle jag kanske ta min mans efternamn också, alltså att ha ett dubbelt efternamn, OM det skulle passa ihop med Silfverbrand. Eller att in man kanske skulle få ta mitt efternamn om han kommer vilja det, vi lever ju trots allt i moderna tider, även om jag gillar "the old fashion ways" när det gäller namnbyte vid giftermål. Men jag kommer i alla fall aldrig att byta bort Silfverbrand och GUD NÅDE mina barn (om jag får några) om de skulle byta bort Silfverbrand.. Alternativt får jag bara föda pojkar om det ska vara så..

Nåja nu fortsätter vi med förklaringen (för den som mot all förmodan fortfarande sitter kvar och läser.)

Anledningen till att jag först "hette" Silfwerbrand (på bloggen och fb innan jag bytt lagligt/officiellt) med "w" är för att under mitt släktforskningsarbete så såg jag att vissa stavade efternamnet med "w" och andra med "v". Beror helt klart på svenska språkets utveckling eftersom man förr i tiden ibland stavade ett vanligt v med "fv" eller "fw". Då, för ett år sedan tyckte jag att det var mycket finare med "w", men nu känns det bättre med ett enkelt "v" och dessutom så var det så personen jag tog efternamnet av, stavade Silfverbrand, och den personen är ingen mindre än min morfars mormor Maria Fredrika. Hon hette Silfverbrand som flicka, innan hon gifte sig och tog sin mans (Johan Fredrik Söderberg) efternamn.

Och hur gick själva namnbytandet till? Jag fick beställa hem massa papper från riksarkivet i Härnösand (Där alla uppgifter om personer i norrland finns) Bland annat mitt personbevis och även utdrag ut födelse- och dopboken för att styrka mitt släktskap med min morfars mormor. Efter det skickade jag en blankett och pengar (det kostar 1800 kr/pers att byta namn) till PRV(Patent- och RegistreringsVerket) Det kan ta ett tag men vi (jag och min syster bytte namn samtidigt) fick beskedet efter knappt två veckor att namnbytet gått igenom.

Så det som återstår nu är bara att ändra till rätt efternamn på posten, fixa nytt körkort och pass. Lovely eftersom jag ser helt mongo ut på passet, som jag för övrigt tog i 8an innan jag skulle åka till Tanzania, och ser ut som en groda på mitt körkort (ja, helt ärligt, jag gör det)


Och så var det med det! Skulle jag ha missat något som ni skulle vilja ha svar på så vet ni vars man kommenterar. Säg gärna till om ni vill veta mer om min släkt, för den är rätt cool, och jag är aldrig sen med att skryta om den. Kan ju i alla fall nu berätta att jag tydligen är släkt med damen på Sveriges alla 20-lappar. Yep, that's right! JAG är släkt med Selma Lagerlöf! Haha ;)


Nu ska jag kolla lite avsnitt av The river och sen sova, om jag nu kommer att kunna somna efter läskigaste serien ever!

God natt!

Domarfel och ett segt Luleå

Just nu känner jag bara massa irritation..

För det första, Luleå - AIK-matchen  i förrgår. Förlusten kan jag ta, men inte att domarna var så jävla blåsta och visst, de kanske hade en dålig dag på jobbet och alla kan göra misstag, men när man gör tre STORA fel under en och samma match? INTE OKEJ! Det ska alltid vara hög domarkvalité, och speciellt under ett slutspel, men de där domarna har inget att göra i en ishall överhuvudtaget! 

För det andra, dagens match mellan Luleå och AIK. Domarna var helt okej, denna gång är jag besviken på Luleås insats. De spelade inte alls lika bra som de vanligtvis gör. De gjorde flera misstag, slarviga passningar, lite segt spel och inte alls samma tryck som de brukar ha.

För det tredje, och ja, allt har med hockey att göra idag, förstår jag inte varför Luleå valde AIK, jag hade föredragit Modo eller Brynäs. Fast Marcus sa något smart igår, att de kanske vill kunna slå ut AIK nu, istället för att kanske falla mot dem senare i slutspelet. För AIK är ju inget dåligt lag, även om Luleå har spelat bra mot dem under säsongen.

För det fjärde, och sista, Chris Abbotts dom efter tacklingen mot Pavlikovsky. 5 matchers avstängning, där 2 av dem omvandlas till böter. Vill inte vara gnällig, men det är för hårt! Tyckte tom hans 5 min i matchen var för hårt. 2 hade räckt. Visst den var en tuff tackling som såg väldigt hemsk ut, tur att Pavlikovsky mår bra, men han vände sig om och såg Abbott komma. Han borde ha förberett sig på tacklingen. För vad blir kvar av hockeyn om man i ett sådant läge alltid måste undvika en tackling? Då kan killarna lika gärna börja med balett istället.. Tacklingarna och det hårda spelet är ju en stor del av det som gör hockey så intressant.

Vissa tror säkert att jag hade tyckt det var helt rätt om det var tvärt om, om en Luleå spelare hade fått en sådan tackling av AIK. Och till viss del stämmer det. För det är ju inte som att jag skulle klaga massa på laget jag hejar på, men dömningen är ju fortfarande lika hård i grund och botten, oavsett vem som delar ut och vem som får.. Grejjen är bara det att hade det varit tvärt om hade jag inte brytt mig, just för att Luleå är "mitt" lag och då tycker jag det bara är bra om de får överläge, även om det kanske är fel. Tyck ajg är dum i huvudet för det, jag älskar bara mitt lag.


Och med det säger jag jag tack för mig. Fick ett paket med filmen Breaking Dawn av mamma idag, och jag har ju faktiskt inte sett den än, så jag rullar igång den nu innan det är dags att sova.

God natt!

Så less..

Är så himla less på människor som man alltid ställer upp på  och gör saker för, men som aldrig ger något tillbaka, som inte ens kan visa uppskattning..

Missförstå mig inte, jag är inte någon som bara gör saker för att få tillbaka, tvärt om så älskar jag verkligen att finnas där för mina loved ones och jag gör verkligen allt för dem.

I'm only human, men ibland vore det skönt att få känna sig lite uppskattad för en gångs skull.


Människor har en tendens att allt för lätt ta varandra för givet i allmänhet. Visar du inget, eller inte ger tillbaka något kan du förlora den personen. Jag var med om det, men hade turen att få tillbaka en av mina bästa vänner. En person som jag vet verkligen bryr sig om mig, för att hon visar just uppskattning. Vet att jag tjatar mycket, men att visa uppskattning är A och O i alla slags relationer. Allt som krävs kan vara något så simpelt som ett telefonsamtal eller helt enkalt bara berätta för personen vad du känner för denne, även om du tycker att det borde vara självklart. Det ligger i vår natur att få bekräftelse och känna oss älskade.


Tänk på det nästa gång du pratar med din kompis, flick-/pojkän eller familj.

The complete guide to not giving a fuck

Hittade en text, skriven av Julien Smith, som förändrade min syn på saker och ting efter att jag läst klart den. Den är ganska lång, men den är verkligen värd att läsa.

Ok, I have a confession to make.

I have spent almost my whole life– 31 years–  caring far too much about offending people, worrying if I’m cool enough for them, or asking myself if they are judging me.

I can’t take it anymore. It’s stupid, and it’s not good for my well being. It has made me a punching bag–  a flighty, nervous wuss. But worse than that, it has made me someone who doesn’t take a stand for anything. It has made me someone who stood in the middle, far too often, and not where I cared to stand, for fear of alienating others. No more. Not today.

Today, ladies and gentlemen, is different.

We’re going to talk about the cure. We’re going to talk about what’s necessary. We’re going to talk about the truth.

Do you wonder if someone is talking shit about you? Whether your friends will approve? Have you become conflict-avoidant? Spineless?

Well, it’s time you started not giving a fuck.

FACT NUMBER 1. People are judging you right now.

Yes, it’s really happening right at this moment. Some people don’t like you, and guess what? There’s nothing you can do about it. No amount of coercion, toadying, or pandering to their interests will help. In fact, the opposite is often true; the more you stand for something, the more they respect you, whether it’s grudgingly or not.

What people truly respect is when you draw the line and say “you will go no further.” They may not like this behaviour, but so what? These are people don’t like you anyway, why should you attempt to please people who don’t care for you in the first place?

Right. Then, there’s Internet trolls. That’s a whole other thing.

Regular people are fine– you don’t actually hear it when they’re talking behind your back. But on the web, you do see it, which changes the dynamic drastically. They have an impact because they know you have your vanity searches, etc. But the real problem with Internet haters is that they confirm your paranoid delusion that everyone out there secretly hates you.

Thankfully, that’s not actually true. So the first noble truth is that most people don’t even care that you’re alive. Embrace this, my friends, for it is true freedom. The world is vast and you are small, and therefore you may do as you wish and cast your thoughts of those who dislike it to the side.

FACT NUMBER 2. You don’t need everyone to like you.

This stuff is crazy, I know, but it’s cool, you’ll get used to it. Here’s the next thing: not only do most people not know that you exist, and some are judging you, but it totally does not matter even if they are.

How liberating this is may not even hit you yet, but it will. Check this out: when people don’t like you, nothing actually happens. The world does not end. You don’t feel them breathing down your neck. In fact, the more you ignore them and just go about your business, the better off you are.

You know when they say “the best revenge is a life well lived”? Well, this is true, but it isn’t the whole truth. A life well lived is great, yes, but it cannot happen while you are sweating about who your detractors are and what they think. What you have to do, what you have no choice but to do, is accept it and move on.

So not giving a fuck is actually a necessary precedent to create a good life for yourself. It can’t happen without it. That’s why you have to begin today.

FACT NUMBER 3. It’s your people that matter.

Ok, so you’ve adjusted to the fact that most people in the world are barely aware of your existence, and you’re also conscious of the fact that those who don’t like you are in the obscenely small minority and don’t actually matter. Awesome. Next you need to realize that the people who do care about you, and no one else, are those you need to focus on.

Relationships are weird. Once we’re in one (with family, a spouse, whatever), we promptly begin to take the other person for granted and move on to impressing strangers instead– say, our boss. Then, once we’ve impressed our boss, we start taking him for granted too, and so on, in an endless cycle of apathy. It’s like we always prefer to impress and charm the new than to work on what we already have.

But these people– your champions– they understand your quest or your cause. They make you feel good when you’re around them, make you laugh or make you feel like you can just be yourself. They make you feel relaxed or at ease. You’ve shared things with them. They’re important. Focus on them instead.

FACT NUMBER 4. Those who don’t give a fuck change the world. The rest do not.

So I’m reading this horrible book right now by Stephen King called the Long Walk. It’s a contest where people walk without sleeping or resting, and if they do stop, they are killed. (That’s actually every Stephen King book– “there’s a clown, but it kills!” “There’s a car, but it kills!” etc.)

I suspect this book is a metaphor for war, but it also captures perseverance very well. What it takes to move past anything is to simply realize that your obstacle is unimportant, and that it can be dismissed. This is true whether you’re running a marathon or trying to get to Mars.

If you dismiss the things that do not matter; if you remove those things from your mind and focus on what must be done; if you understand that your time is limited and decide to work now; only then will you be able to get to the finish line. Otherwise, you will be dissuaded into living a life you aren’t interested in.

Side note: You need to handle failure and obscurity better. You may be in a tough place right now where you feel lonely or like a loser. No worries, we’ve all been there. But it’s time for you to realize how common these things are, and that they’re experienced by even the most successful and happiest people in the world. Those people get past them, and you will too.

The eye is watching

You want to know something? This actually has nothing to do with anyone else. It has everything to do with you.

I had a discussion with Jonathan Fields the other week that was about the use of swearing (and “true voice”) on blogs. I watched him on a Skype video as we did this, and I could actually pinpoint the moment where he was about to say “fuck” but almost stopped himself. It was amazing. So I called him out on it. “You felt it just now, didn’t you?”

Everyone has an internetal eye. It always watching. It has been slowly constructed by society at large and by your friends and family, and it checks you for unacceptable behaviour. If you have had it around for long enough, you actually start to believe that the eye is you, and that you’re “being reasonable” or some other rationalization.

But the eye isn’t you at all. It is a prison, and you have justified its existence by obeying it. It’s strong because you let it be strong.

But the secret, the part that’s amazing, is that it can’t do anything to stop you, even if it wanted to. It’s an eye. It can only watch. The rest of you is free to act as you wish.

How to get back your self-respect in five easy steps

STEP 1. Do things that you consider embarrassing.

My girlfriend and I have been breaking in Vibram Fivefingers in preparation for the massive walk we are doing. Have you ever seen these shoes? They’re amazing for you knees and give you no blisters, but they are the ugliest thing imaginable. Yesterday, I wore them with a sweet bowtie I put on for Easter. I looked like a crazy person.

As I said at the beginning of this post, I am deeply aware and can become quite upset by people’s judgment– I think a lot of people are, but don’t admit it. But as I walked by people in my techno-clown outfit, not a single person looked at me. Nobody cared, and it slowly dawned on me that even if people did look at me weird, they just walked by. Later, they would forget about me entirely.

You must try this. Find your internal filters and break them, one at a time. Notice how society, like an ocean, smoothes over the waves you make, until what you do gets eliminated, or becomes the status quo. Work with this.

STEP 2. Accept, or deal with, awkwardness.

It’s widely known that interviewers get their best material by being quiet and allowing silence to force words out of a politician or celebrity.

You may be uncomfortable with silence. I know I still am. But I have been working on it and have to say that it is a much more serene state to be in than trying to cover it up with random babbling just to fill up the air. This is one type of awkwardness, a kind that you should feel comfortable about and learn to live with.

Another kind of social awkwardness is this in-between space where you might have done something wrong or been wronged, but don’t say anything. I’ve been given a few harsh lessons in my time and come away realizing that the freedom that comes from talking about an uncomfortable truth is better than the comfort of avoiding that talk altogether.

Someone told me recently that the Clintons’ method for earning respect in politics is this: if someone pushes you, push back twice as hard. This is much better than awkwardness. It’s clear, it’s not passive aggressive, and you know where you stand. Start doing this immediately.

STEP 3. Refuse boundaries.

The video above was taken in 1970, right when the Front de Libération du Québec had killed Premier Pierre Laporte and put his body in the trunk of a car. Trudeau’s “Just watch me” is one of the most famous phrases in Canadian political history. The journalists are trying to trap him into choosing on-camera between a safety/police-state and civil liberties/freedom but Trudeau refuses their boxes.

The Liberal Party of Canada no longer has any balls, but for us, there’s still hope. Walk where you want to walk. Don’t accept false choices. Don’t let people dictate how you should live your life. Definitely don’t listen to the eye.

STEP 4. Tell the truth.

You don’t need to be an asshole, but the world does not need another conflict-avoidant, evasive person. No one wants another individual who steps in line with everyone else. The status quo is doing fine without you, so it’s up to you to call bullshit if you see it.

Don’t mind-read either. Telling the truth means seeing the truth, not adding your own layer of sugar coating or suspected emotion on top of it.

STEP 5. Begin your new life.

This step can’t happen without the others, but once you’ve gotten here, you can safely begin to explore a whole new world– one where anything you do is fine as long as it isn’t seriously hurting anyone else. Wanna explore old abandoned buildings? No problem, as long as you’re ready to live with the consequences. Feel like hanging from hooks or get whipped by a dominatrix? Go ahead, but be safe about it.

Once you begin on this path, you start to discover that practically everyone is capable of understanding the weird things that you do. In fact, it makes you interesting and worth paying attention to, further feeding into your plans of world domination, should you have any.

But none of this fun can happen without you recognizing, and walking past, the eye. Doing this is a powerful act of control which builds momentum and makes you strong.

Take back your self respect. Do it today– try it right now. Wear something ugly. Do something stupid. Tell someone the truth.

It doesn’t fucking matter.



Klicka här för att komma till Smith's sida.

And that's why I hate girls sometimes..

Jo, jag har alltid gillat hockey, jag är uppväxt med obligatorisk närvaro framför tv då Luleå spelat eller när Sverige varit med i EM, VM, OS osv..

På sistone har jag börjat gilla det ännu mer, riktigt, riktigt mycket. Kan bero på att ishallen nuförtiden typ är mitt andra hem, eftersom Carl spelar så mycket, men även att jag liksom kommit närmre hockeyn. Borås har ett lag i Sveriges näst bästa serie (även om de nu råkar suga och riskerar att åka ur) men sen är det även bara 4-5 mil till Elitserien och Göteborg. Inte för att jag har blivit ett Frölunda-fan, utan mer för att det blir nära när Luleå kommer och gästar.

Men då en kär vän till mig uttryckte sig att jag blivit/är "ett hockeyfreak", så började jag fundera lite. Är det bara för att jag är tjej? För att hockey är en mansdominerad sport? För hur ofta kallar man en kille för något liknande bara för att han älskar att titta på hockey? Jag menar, skulle man jämföra mig med en kille, som tittade lika mycket på hockey som jag gör, så skulle man väl bara säga att han var intresserad av hockey, and that's it, inget mer och absolut inte hockeyfreak..

Jag tror vissa säkert stör sig på mig, tror att jag bara är en sån där tjej som låtsas gilla hockey för att vara "cool". För att killar ska tycka att jag är cool? För det är ju tufft att vända helt på dygnet under jul- och nyårssemestern för att följa JVM på nätterna, bara för att killar ska tänka "Åh, vad COOL tjej, hon kollar på hockey". För kanske hoppas jag till och med att någon vill bli tillsammans med mig för att jag är så "cool" och kollar hockey.. Eller? Fattar inte riktigt grejen med det hela, för det är ju såå realistiskt.


Stör mig verkligen på folk som säger att de inte är fördomsfulla. Säger inte att jag inte är fördomsfull, för det är jag. Även om jag önskar att jag inte var det, men let's face it, ALLA är fördomsfulla.

Visst, just det här handlar bara om en sån liten grej som hockey, men allvarligt, många verkar tro att "Tjejer som "kollar" hockey fejkar bara för att verka coola inför killar". När ska vissa växa upp och lämna det där högstadiebeteendet? Att gör man något "udda" eller är på ett speciellt sätt så gör man det bara för att försöka imponera på killar. Hela den här grejen är så skrattretande, så orealistisk. Sure, vissa tjejer gör säkert så, medan andra växte upp och lämnade sitt "högstadiebeteende" när de började gymnasiet.


Det här är en av anledningarna till varför jag hatar tjejer ibland, att jag hatar att vara tjej ibland. Det finns inom oss alla(tjejer), detta irriterande och sjukt oförståerliga sätt att vara på. Jag har varit så, jag är så ibland, men jag försöker "träna" bort det. Hehe. Missförstå mig inte nu, jag älskar att vara tjej, men ibland är vi rätt korkade och töntiga. Precis som på film skulle man behöva en bitchslap för att komma tillbaka till verkligeheten.


Sådär, nu har jag fått dela med mig lite av min bitterhet. Och jag kommer fortsätta kämpa för ett bittert Sverige á la Magnus Betnér, för det gör livet så mycket roligare, att vara lite småbitter.. Det och att inte ta allt på för stort allvar, speciellt inte sig själv!

Till sist vill jag bara tillägga att jag hoppas ni förstår min lite ironiska ton på vissa ställen. Det är en risk eftersom ironi inte alltid går fram så lätt i text, jag vet, men om ni inte fattar det så är ni väl bara lite tröga helt enkelt :)



Over´n´out!