And that's why I hate Sweden sometimes..

Är så sjukt leds på Sverige just nu. Beror mycket på att jag är mitt uppe i ett intensivt jobb- och lägenhetssökande. För visst är Sverige ett bra land, bättre än de flesta, men när det kommer till jobb och lägenheter, ja då är det inte så bra. Det är ju som det är, och det accepterar jag, men det hindrar mig inte från att tycka det är dåligt.


Vi börjar med lägenhetssökandet.
Jag har tänkt flytta till Umeå och har under de senaste två veckorna anmält mig intresserad på drygt 15 lägenheter, genom AB Bostaden i Umeå. Där gäller det att ha så lång registrerad tid hos dem som möjligt, för att få en så bra köplats som möjligt. Tack vare att jag anmälde mig på deras hemsida 2009, så har jag hyffsat lätt att få en bra plats i kön på lägenheter. På de lägenheter jag har sökt under de här veckorna så har jag fått en köplats mellan 3-6 och det är ju rätt bra, men det räcker sällan hela vägen fram! För inte ens om man är 3-4 så är sannolikheten att alla före en tackar nej. De har ju anmält sig av en orsak ändå..

Idag fick jag veta att jag hamnat etta i kön på en 4a på Ålidhem. Hyffsat när stan, billig för att vara en lägenhet på 90 kvadratmeter. Problemet är bara att jag engentligen inte tänkte efter före jag anmälde mig, kände att jag lika gärna kunde anmäla mig och sen börja fundera beroende på hur det gick. Jag har pratat igenom det med min mamma och mina systrar, för det är ändå en big deal när det är första lägenheten och de har väl fått mig att inse att man inte ska ta en lägenhet bara för att. Men jag känner "tänk om" (som jag så ofta gör). Liksom tänk om det här är enda lägenheten vi hamnar på första plats på? Men jag inser att jag och min framtida sambo (Jo, vi är bara två stycken som tänkt bo i en 4a.. Vi hade en liten dröm om en walk-in-closet) kanske inte riktigt har råd med den, för att vi inte vet när vi får jobb, speciellt eftersom elen inte ingår och det kan bli rätt dyra elräkningar på vintern, men sen måste man ju även tänka på allt annat, som internet osv.

Men vi letar vidare, för jag lever på hoppet om att vi en dag kommer hamna första plats i kön på vår drömlägenhet, eller en som åtminstone passar oss och är helt okej.


Vidare till arbetsdelen. Den som gör mig mest förbannad på detta land!
För att få ett bra jobb (här räknar jag bra jobb som ett med bra/hög lön, även om det kan vara väldigt individuellt vad ett bra jobb är) så behöver man högre utbildning och ofta några års arbetserfarenhet, vilket kanske inte är mer än rätt.. Sen är det väldigt många andra jobb, som kanske inte är lika bra betalda, som kräver att man har arbetslivserfarenhet och oftast inom det arbetsområde som man söker jobb, men HUR ska man få någon erfarenhet då?! När de även i de "enklare" jobben vill ha folk med erfarenhet. Samtidigt är det ju inte konstigt att de vill ha folk med erfarenhet, men jag hoppas ni förstår vad jag menar. I Sverige är det bara allmänt svårt att få jobb, men speciellt för oss unga. Känns ju nästan helt hopplöst att få jobb!

Jag har visserligen turen att ha arbetserfarenhet från mataffär, restaurang och bar. Det är bra, men det räcker tydligen inte.. Det känns som att allt är så svårt och går emot en, men det är ju så det är. The ugly truth.. Och man får helt enkelt bara acceptera det, det är ju samma för alla.

Men som i Norge till exempel. Där är det ju mycket lättare för unga att få jobb, för där är bland annat tidigare erfarenhet inte lika viktigt. Inte så konstigt att det bor så många unga svenskar där.

Nu kanske ni tänker "Varför utblidar du dig inte bara då?", men det är inte så lätt när man inte har en aning om vad man egentligen vill jobba med, när man inte vet om man vågar chansa på en utbildning för att man tänker att det kanske ändå inte komer finnas några jobb när jag är klar. Framförallt vill jag inte börja utbilda mig inom något jag inte är hyffsat säker på, för det känns surt att ta studielån och sen inse att "Fan, det här vill jag inte göra" för det känns sjukt onödigt att sen behöva betala tillbaka de pengarna..

Sen är jag även en stor "tänk-om-människa".. Jag tänker alltid "Men tänk om jag inte får en bättre lägenhet", "Men tänk om jag kanske inte får något jobb efter utbildningen", "Tänk om jag inte trivs" osv, ni förstår förhoppningsvis vad jag menar. Jag vet att jag kanske behöver ändra inställning lite, men det är svårt, för jag är en tänkare. Jag tänker mycket, för mycket, väldigt ofta. "Don't overthink it" är något som jag också får höra väldigt ofta. Saken är den att det ändå är viktigt att tänka på att det kanske inte alltid går så bra, saker kan hända, man kan bli sjuk och folk är dumma ibland, kanske bara inte i lika hög utsträckning som jag alltid gör.
Men om man är beredd på det värsta, eller inte har för höga förväntningar, blir man sällan besviken, och det stämmer väl ungefär in på det mesta i mitt liv. Kärlek, jobb, lägenhet och kompisar. Det kanske låter hemskt, men det är olika händelser som påverkar oss människor, hur vi blir, och det gäller självklart även mig.


Allt som allt, så är det ju såhär det ser ut, och det finns inget annat att göra än acceptera det, men jag hoppas bara ni förstår hur jag känner.

Kommentarer
Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar: